RUFFEN

SHEEPWALKS FUNNY BOY

Född 2008-02-11
Färg: Svart

Vår svarta stora hane Ruffen, Sheepwalks Funny Boy, är uppfödd några mil utanför Kumla hos Irene Schiller på Kennel Sheepwalks.

Ruffens pappa är "XO", Xenon de Lordships och var en import från Spanien och ägdes av Maud Lindberg på Kennel Pasians.

Ruffens registreringsbevis, stamtavla och min egen släktforskning (bilder nedan). Anledningen till att jag tittade närmare på våra hundars släktträd var att se om och hur nära de två är släkt med varandra. På släktforskningsbilden har jag märkt de hundar som återfinns i båda våra hundar Ruffen och Dalton.

Vår Ruffen har varit med om en svår olycka där det hängde på håret att han klarade livet. Han blev för 2 1/2 år sedan, sommaren 2013, svårt biten av en omplacerad  Flat Coated Retriver. Vi känner inte till varför hunden var omplacerad men en Flat Coated Retriver har normalt inga tendenser att anfalla och skada andra hundar och låsa käftarna, på det vis den här hunden gjorde, utan den här hunden hade nog lite erfarenheter som ledde till detta.

Ruffen satt fast med sin hals i Retrieverns käftar en lång stund och både jag och Retriverägaren gjorde allt vi kunde för att få loss Ruffen. Hunden gjorde också ett eller flera "ombett" i Ruffens hals och låste igen käftarna.

Till slut stoppade Retriverägaren händerna i munnen på sin hund, han blev då också biten men Ruffen kom lös. Jag hade honom i min famn och såg med en gång att skadan var akut. Han hade flera ingångshål efter hörntänderna som det sprutade blod ur. Jag försökte hitta de största hålen och det tog ett tag innan jag hittade rätt men till slut gjorde jag det och kunde hålla handen och fingrarna i tryck över de värsta hålen. Snabbt fick jag ropat till mig en granne som kunde köra oss in till Blå Stjärnan. Det hade ju samlats en del folk ute på gatan i all uppståndelse och många barn var skrämda, inte minst vår Zeb som stod och såg allt.

Inne i bilen blödde det fortfarande kraftigt även om jag lyckats täppa igen det värsta, dock kunde jag inte sätta tryck på riktigt alla hål, men jag hade hittat det största. I det läget förstod jag att han bara skulle klara sig några minuter till, han hade förlorat alldeles för mycket blod för att det här skulle gå vägen. När vi körde upp på Angeredsbron somnade han in mot mig och då tänkte jag att det var nu det var dags. Men jag lyckades försiktigt och utan att släppa trycket ruska lite liv i honom igen och när vi körde av bron såg jag liv i ögonen på honom igen. Jag märkte också att blodet avstannat något.
På vägen in mötte min man Daniel som är polis och van att manövrera i trafiken i trängda lägen, upp oss och vi flyttade snabbt över Ruffen och mig till den andra bilen. Ruffen hade kvicknat till såpass att han faktiskt tittade upp på husse med mycket glansiga och  matta ögon. Sen gick det riktigt fort in till Blå Stjärnan och väl där påkallade vi omedelbar hjälp, vilket vi fick. Vi var med Ruffen ända in i operationsrummet, vilket man normalt absolut inte får vara, men de vågade inte att jag skulle släppa mitt tryck runt halsen. Det sista inne i operationssalen fick Daniel hålla upp mig för jag var så trött att jag började bli ostadig. Jag hade tryckt så hårt runt halsen att jag började skaka ordentligt och Ruffen hade stora blåmärken på hela halsen och bogen efteråt.  Men när jag till slut blev tvungen att släppa hade blodet nästan helt koagulerat, helt fantastiskt.

Sedan blev det en otroligt väntan under operationen. Jag vet att Daniel försökte tvätta av mig en aning, jag var ju helt indränkt i blod. Efter 1 1/2 timma kom veterinären ut och berättade att Ruffen levde, även om det var kritiskt så hade operationen gått bra och han fick nu blod. Bilden ovan till vänster visar Ruffen efter operationen när han ligger i värme och får blod och dropp.

Ruffen låg kvar på Blå Stjärnan några dagar, han piggade på sig även om det var en mycket svag vovve vi fick hem. Det tog lång tid innan läget helt stabiliserade sig efter olyckan, han satte ingen ny päls på nästan ett år men sedan började det så smått växa och nu är det helt ok. Pälsen växer inte som innan men är inte direkt avvikande heller.

Psykiskt mår Ruffen bra efter olyckan. Vi var oroliga att han skulle ha skadats så att han inte vågade lita på vare sig andra hundar eller andra människor. Han är väldigt hanilsk och blir tokig om vi möter en stor svart hund, men annars är han i stort sett som innan. Det känns otroligt efter det han varit med om och det känns faktiskt som att varje dag med honom i familjen är en bonus och vi har ett väldigt speciellt band till Ruffen!